Hoppa till innehåll

Ishockey, röda västar och radiotelefoner – erfarenheter från frivilligarbete vid en förstahjälp-jour

Jag har fått instruktioner att köra till Hartwall Arenans parkeringshall via bottenvåningen. Jag är på väg till mitt livs första praktik som förstahjälpdejour på Jokerits ishockeymatch några dagar före jul. Medborgararenan låter sin personal använda två arbetsdagar i året för frivilligverksamhet och jag beslöt pröva ifall förstahjälpverksamheten skulle vara det rätta sättet för mig att delta.

Jag har alltid varit intresserad av medicin och vårdbranschen. Det var nära att jag skulle ha blivit sjukskötare; livet förde mig ändå på andra vägar. Jag gick för första gången på en förstahjälpkurs i USA över 10 år sedan och har ofta, sedan jag flyttat till Finland, planerat att uppdatera mitt kunnande. På hösten 2018 träffade jag av en händelse FRK:s förstahjälpgrupps ledare för Centrala Esbo. Hen bad mig med till en grupp som övar förstahjälpfärdigheter varannan vecka. Snart efter att ha gått med i gruppen beslöt jag mig äntligen för att genomföra en tvådagars förstahjälpkurs. Jag deltog aktivt i gruppens verksamhet under hösten och blev också intresserad av möjligheten att utbilda mig till en frivillig förstahjälpdejourerande. Före utbildningen skall man delta i jourer som praktikant, så därför beslöt jag att använda min frivillighetsdag till min första praktikantdag.

Jag har i hela mitt liv varit ett stort ishockeyfan och mitt lag har varit Jokerit så länge som jag har förstått någonting av idrott. Så ni kan förstå min iver då jag märkte att FRK tar hand om alla Jokerit-spels förstahjälpjourer! Jag gör frivilligarbete för att jag vill hjälpa människor, men vad kan vara härligare än att samtidigt få njuta och uppleva mitt lags spel på ett helt nytt sätt.

Hartwall Arenans förstahjälprum är precis bredvid rinken. Redan då jag kom in blev jag en ”insider” – jag hörde till personalen. Jag hade stor lust att hoppa med på ismaskinen, men styrde ändå stegen mot förstahjälprummet. Till allra först fick jag granska innehållet i förstahjälpväskorna samt funktionerna på olika mätare. Jag blev verkligen väl emottagen av gänget och jag kände mig som en av dejourerna, även om jag ännu inte på ryggen av min röda väst hade den officiella dejourens stora röda kors. Till min förvåning fick jag också en sk. ”tyst” radiotelefon – jag hörde all kommunikation, men svarade inte på meddelanden. ”Patrull, rummet.” ”Rummet, patrull.” ”Patrull, läge?” ”Rum, läktare 103” Nästan som hemliga servicen i filmer! Måste medges, att det tog hela kvällen att vänja sig vid headsetet med spiralledning.

Före matchen gick jag runt arenans båda våningar med patrullen. Det är viktigt att dejouren är synlig, så att åskådarna vet vem de skall vända sig till. Det hände inget märkvärdigt under rundvandringarna. Det hämtades huvudvärksmedicin till en åskådare, annars var allt lugnt. Under den första perioden stod vi i invalidläktaren och såg på spelet. Den andra perioden tillbringade jag i rummet på isnivå. Vår jourplats var bredvid isflickorna och ismaskinen på kanten av rinken. Under pausen cirkulerade jag igen i hallen med patrullen och slutet av spelet såg vi igen från läktaren.

Kvällen var för de erfarna dejourerna lugn som vanligt. Det var en liten överraskning att det inte just blir något att göra under dessa tillställningar. Då spelet var över och vi sakteligen var på väg tillbaka till förstahjälprummet hade en hjälpbehövande fått ett blödande sår på handen. Ivrig att göra något öppnade jag genast förstahjälpväskan och räckte sårputsmedel och plåster till en mera erfaren dejour. Den som fick hjälp lämnade matchen vid gott humör och jag fick hjälpa!

Det här blir verkligen inte min sista jour! Nästa gång skall jag till Helsingfors ishall på praktik. På våren genomför jag dejourkursen och får äntligen ett kors på min röda västs rygg!

Text: Satu Puolitaival

Dela på sociala medier:
Tillbaka till början av sidan