Framtidsresiliens innebär att kunna hantera ständigt nya utmaningar på ett konstruktivt sätt, att lära sig av erfarenheter och utmana gamla sanningar. Hela samhället behöver bli framtidsresilient och ideella föreningar har här en viktig roll att spela. Problemet är dock att många föreningar kämpar med sin egen framtidsresiliens, till exempel att nå ut med sitt budskap genom bruset, att rekrytera och behålla engagerade eller att arbeta mer effektivt under förändrade krav. För att hantera dessa utmaningar vänder många blicken till ny teknologi, nya organisationsformer och nya påverkansstrategier.
I den här artikeln backar vi ett steg och belyser en annan aspekt av framtidsresiliens som vi menar är helt grundläggande för allt annat som föreningen försöker sig på, nämligen det psykosociala samspelet mellan dess medlemmar. Föreningen är ju ingenting utan människorna i den, deras idéer och samspel. Fungerar inte samarbetet eller om människorna inte mår bra så går det inte att skapa resilienta föreningar. Om inte människorna är resilienta inför förändring och utveckling, då är inte föreningen det heller. Och även om världen förändras så kvarstår människors grundläggande psykologiska och sociala behov.
När människor ställs inför förändring svarar de ofta genom ökad kontroll. Man vill förstå och ha en överblick över det oväntade, ovissa och ibland obehagliga som förändringen innebär. Men för att klara av förändring(ar) måste man göra precis tvärtom – släppa taget. Vi vill därför föreslå ett förhållningssätt som främjar just det och som vi illustrerar med hjälp av metaforen av en flod. Floden består av ett ständigt, naturligt och ibland oförutsägbart flöde. Floden är ett ekosystem och samtidigt en del av ett större ekosystem. Floden representerar acceptans för verkligheten som den är, även för det svåra och oförutsägbara. Man behöver öva på att följa med flödet.
Floden symboliserar ett helhetsperspektiv, där man ser föreningen som bestående av flera delar, som tillsammans skapar en helhet. Detta innebär att förstå att ens känslor, tankar och relationer också påverkar och påverkas av andra och av arbetet som man gör. Det går inte att separera en enskild del från en annan lika lite som man kan separera en vattendroppe från en annan i floden. Man måste ta hänsyn till helheten.
Motsatsen, att istället fastna i gamla banor och att inte lyckas ställa om illustrerar vi med hjälp av metaforen av en damm. Dammbyggnaden stoppar och separerar vattnet i floden och kontrollerar därmed vattennivåer och vattenflöde. När man har ett dammtänk så stryps det naturliga flödet i föreningen och med det utveckling och välmående.
Det finns ett antal tecken som man kan titta efter för att avgöra om man har för mycket dammtänk i föreningen. Det kanske mest uppenbara är att styrelsen har fastnat i gamla hjulspår, har svårt att pröva nytt och säger nej till nya medlemmars förslag. Det kan vara av gammal vana eller rädsla för att det ska gå dåligt, men det riskerar att hämma engagemang och möjligheter till att få hjälp av fler. Många eldsjälar och styrelser vill ha ett breddat engagemang, men de kan vara så fixerade vid sin egen vision och ambitionsnivå att de inte ger andra utrymme, eller att de inte ser vad andra faktiskt bidrar med – bara vad de inte gör. Andra tecken att titta efter är att medlemmar inte ser till helheten utan tänker att “det där fixar nog någon annan”, inte kan se sin egen del i en konflikt, skyller ifrån sig eller tar på sig arbetsuppgifter som de egentligen inte vill göra. De kanske ställer upp för att undvika konflikt eller tror att föreningen kommer gå under om ingen tar på sig arbetet.
Vad alla dessa tecken har gemensamt är att de visar på att föreningen präglas av ett dammtänk, dvs. att dess medlemmar försöker bemöta komplexitet och föränderlighet med kontroll och separation. För att kunna uppnå framtidsresiliens behöver man göra tvärtom och utveckla ett flodtänk. Det innebär att man behöver öva på nya färdigheter och ett nytt förhållningssätt till sig själv och sin omgivning. Detta behöver man öva på tillsammans i föreningen; det är ett gemensamt arbete som är svårt att göra ensam.
Exempelvis kan man öva på att vara medkännande. Om man t.ex. har svårt för en uppgift och sitter och tänker, “vad jag är dålig, jag klarar ingenting och jag borde kunna det här”, så leder inte det till att man löser problemet. Det kan snarare leda till att man blir hämmad, och även om man skulle klara uppgiften så mår man inte bra längs vägen. Om man istället pratar medkännade med sig själv, säger “det här är svårt, jag kämpar med det här, jag vet inte vad jag ska göra”, och t.ex. erkänner för andra att man har svårt och ber om hjälp, leder det ofta till ett bättre resultat men framförallt mår man mycket bättre. Och det är ju det som är det viktiga i livet. Detsamma gäller hur man är mot andra, det hjälper sällan att vara hård och elak mot andra när man försöker åstadkomma något tillsammans.
När vi samarbetar med andra är det också viktigt att våga vara transparent. Transparens handlar om att vara ärlig och berätta vad som sker, även om det är obekvämt. För att vara transparent behöver vi ha tillit till att andra kan klara av sanningen men framförallt att man själv klarar av ifall andra t.ex. reagerar starkt eller negativt. Tillit handlar också om att lita på att det blir som det ska bli och släppa kontrollen. Det kan handla om att ha tillit till att andra kan sköta sina uppdrag eller att andra gör så gott de kan. Genom att öva på dessa färdigheter bidrar man till att man själv och andra mår bättre och främjar därmed resiliens.
För att skapa resilienta föreningar behöver vi våga följa flodens flöde och då kan vi behöva göra olika beroende på situation. Samma arbetssätt kommer inte att fungera varje gång i en ständigt föränderlig värld. Man måste istället hitta en balans mellan att t.ex. driva på förändring eller att skapa stabilitet, bedöma om man ska hålla i och hålla ut eller istället byta strategi, eller om man ska vara aktivt närvarande eller ta ett steg tillbaka. För att följa föreningens flöde behöver man kunna bedöma om det är läge att bygga vidare på varandras idéer eller om man behöver jobba på olika håll en stund. Vill den andre ha hjälp, eller är det bara man själv som vill hjälpa eller ha kontroll? Medkänsla, transparens och tillit är en bra grund för att kunna göra dessa avvägningar.
För att överleva är det viktigt för föreningen att långsiktigt bibehålla engagemang och då behöver man kunna ta tillvara på det som finns. Engagemanget är i ständig rörelse och förändring, precis som floden. Om man bygger dammar och försöker kontrollera engagemanget, försöker få andra att göra på ett specifikt sätt och inte accepterar det engagemang man har att arbeta med så stoppas rörelsen. I föreningar behöver man fånga upp de möjligheter som finns i flödet för att inte stagnera. Vad är människor engagerade i? Vad vill de och vad gör de? Man behöver tillåta människors olika strömmar. Det är så man anpassar sig efter och hänger med i utvecklingen framåt.
Så handlar framtidsresiliens endast om det psykosociala samspelet? Betyder det att man ska sluta lägga tid på att utforska ny teknologi, nya organisationsformer eller nya påverkansstrategier? Självklart inte. Det vi menar är att en förening som utvecklat ett flodtänk istället för att bygga dammar också lättare kommer att hitta den teknologi, de organisationsformer och de påverkansstrategier som behövs för att vara resilient och hjälpa samhället att bli det. Ett välfungerande psykosocialt samspel stödjer vår förmåga och vårt mod att tillsammans följa floden framåt och hantera det vi möter längs vägen.
Text:
Aron Schoug, PhD i pedagogik. Lektor i organisation och ledarskap vid Stockholms universitet samt frilansande organisationskonsult
Frida Persson, Leg. Psykolog. Verksam inom ideell sektor (Friskis & Svettis) och frilansande organisationskonsult