Hoppa till innehåll

Konst föddes ur ett onyktert förflutet

Först var dikten, och dikten fanns inuti Riikka-Lea Putkuri (48). Via penseln överfördes sedan färger och former från dikten.
Att måla var samtidigt en sinnets resa, vilken nu kan ses på Café Runda Munkens väggar i Lovisa som en reseskildring. Utställningen är en livsförändringsskildring tavla för tavla.

Jag träffade Putkuri för första gången, då hon var på tröskeln till sin livsförändring, ungefär fyra år sedan. Nu samtalar vi vid hennes konstutställning som öppnades för några dagar sedan. Under den gångna tiden har Putkuri gjort en lång resa för att utvecklas till den människa som hon ursprungligen borde ha varit. En isolerad barndom samt ett onyktert liv, som började redan mycket tidigt och höll på länge, hade stängt ut mycket från livet.

– Jag började dricka som ung och använde droger kraftigt i 33 år. Dessutom hade jag en ytterst traumatisk barndom. Först nu, i och med nykterheten, har jag fått behandlat det som då hände. Summan av allt var någonting som inte skulle finnas. Som människa har jag varit extremt sönder.

Putkuri ville gå vidare, lämna allt bakom sig, våga bli hel och gripa tag i nya möjligheter. Hon ville inte finnas i livet enbart som en som rehabiliterar sig från droger, då livet kunde ge mycket mera. Så började ett övergripande arbete för förbättring av saker.

Skrivandet har varit ett viktigt verktyg under resan till förändring. Putkuri berättar att hon skriver så gott som varje dag. Ett tjugotal tjocka häften har fyllts under fyra år. Dessutom har hon börjat skriva en egen blogg och även en bok om hennes liv är under arbete. Under det gångna året har hon också skrivit till Verkkoareena (den finskspråkiga Nätarenan).

Dikter blir färg och form

Putkuri berättar att hon inte har några måleristudier som bakgrund. Verken föds då inre känslomässiga lås öppnar sig. Arbetssättet var originellt: en tavla målades utifrån dikten.

– Jag gick till butiken och köpte färger. Jag hade ingen tanke på att göra något för en utställning, utan de här tavlorna härrör sig från tillväxt- och helningsprocessen. Jag började bara måla bilder ut från mig själv.
I utställningen finns vid tavlan den dikt som överförts till tavlan.
 
Vid invigningen av utställningen kom rötterna tillbaka

Riikka-Lea Putkuri berättar att hon med utställningen har blivit helare och mera synlig. Till öppningen kom släktingar som länge varit avlägsna och okända.

– Jag fann mina rötter den här sommaren. Det var väldigt viktigt för mig att släkten var där på invigningsdagen – framförallt min son.

Stämningen var öppen, empatisk, fylld av kärlek och rördhet.
34 människor fick till stånd en svindlande känsloladdning och gav ett djup åt dagen. De hämtade en gåva av stor kärlek och omsorg till mig. De gjorde öppningen oförglömlig och värdefull. Tusen tack till dem för det.
Det som för modern berörde mest var meddelandet från sonen, en ung man.

– Jag fick den största gåvan. Min son skickade ett meddelande: ”Kerron salaisuuden, kaikki kompastuu, mutta sit elämä jatkuu. Mulla on vastuu pysyy mutsin rinnalla, auttaa pitämään sut pinnalla. Nyt mun piti ottaa se askel, tanssii varjoja vasten. Vaik sun tuntuu vaikeelt käsittää, tääl on ihmisiä jotka susta välittää. Olet äiti tärkeä. Olen ylpeä sinusta.” (fri övers. ”Jag berättar en hemlighet, alla snubblar, men så fortsätter livet. Jag har ansvar för att stå vid min morsas sida, att hjälpa dig hållas på ytan. Nu var jag tvungen att ta det steget, att dansa mot skuggorna. Fast det kan kännas svårt för dig att fatta så finns här människor som bryr sig om dig. Mamma, du är viktig. Jag är stolt över dig.”)

Putkuri säger, att efter det meddelandet krympte utställningen ihop och endast sonens ord hade betydelse.

Riikka-Lea Putkuri framhåller också att med öppenhet vill hon hjälpa andra som lever i samma situation. En ändring är möjlig. Det finns hopp.
Utställningen pågår till slutet av september, 30.9.2017, på Café Runda Munken i Lovisa.

Text: Vesa Vattulainen
Översättning: Ann Jokinen

Dela på sociala medier:
Tillbaka till början av sidan