Susanne ”Usi” Riikonen är en av de frivilliga vid hjärnskadeförbunden. Susanne jobbade som fysioterapeut före hon invalidiserades, och hon tar dessa kunskaper om hjärnskador i bruk även då hon berättar för en större publik.
Susanne ”Usi” Riikonen råkade ut för en påkörning bakifrån i slutet av augusti år 2002.
– Jag hade stannat framför en skyddsväg då en fotgängare gick över gatan. Jag skulle redan starta och fattade tag i växelspaken då en bil körde bakifrån på mig med en hastighet av 40–50 km/h. Jag tittade samtidigt till vänster att ingen mera kommer på skyddsvägen, då mitt vända huvud slungades först framåt och sedan bakåt. Då jag i sista stund försökte värja studsade bilen, som kört på mig, i vägkanten och därifrån rakt i sidan på min bil. Då slungades mitt huvud sidledes och i det skedet hördes en ljudlig knäpp från min nacke.
Bilen skadades inte nämnvärt i krocken så, då polisen varit på olycksplatsen för att undersöka och förhöra parterna, for alla sin väg. Ungefär två timmar efter kollisionen började de infernaliska smärtorna.
– Efter detta raderades ett halvår ur mitt liv. Den enda klara minnesbilden är min guddotters födelse, eftersom jag var med under födelsen. Annars kommer från det här halvåret till minnes bara glimtar av ständig värk, illamående och av att ligga på WC-golvet i dåligt skick.
Från kollisionen började en sjukledighet som fortsatte från ett år till ett annat och som slutligen ledde till sjukpension – även om det dröjde sex år till den egentliga diagnosen.
– Till dess hade jag fått diagnoser som bl.a. atypisk menopaus – jag var alltså då ännu särdeles ung – mental störning, ätstörning och en möjlig nackskada. Jag har alltsedan ungdomen varit mycket ivrig att göra frivilligarbete och i dessa sammanhang träffade jag en person som vid den tiden drog en kamratstödsgrupp för hjärnskadade i Joensuu. Då hen hörde om min olycka och mina symtom, frågade hen om jag nånsin tänkt att jag kunde ha en hjärnskada.
Usi hade inte tänkt på det, för fastän hon var fysioterapeut till yrket, var hjärnskador inte bekanta för henne. Hon gick med i kamratstödsgruppen. Usi beskriver att mötet med andra som fått en hjärnskada väckte henne ur ovisshetens bubbla. För första gången träffade hon människor som också hade varit i en kollision eller på annat sätt skadat huvudet och som hade helt likadana utmaningar i livet. Efter att ha träffat hjärnskadeförbundets frivilliga kunde även hon kräva att få undersökningar och rehabilitering, varigenom också den rätta diagnosen hittades.
Styrka av kamratskap
Vid rehabiliteringscentret konstaterades ett eftertillstånd av hjärn- och nackskada.
– Jag vet inte vart jag skulle ha hamnat om jag inte hade träffat hjärnskadeförbundets frivilliga och gått med i kamratstödet. Jag vill inte heller tänka på var jag nu skulle vara utan rätt diagnos och därmed den rehabilitering och de hjälpredskap jag fick.
Efter ett par år som vanlig medlem i kamratstödsgruppen, berättade den dåvarande ledaren att hen skulle sluta med verksamheten och föreslog att Usi skulle ta över ledarskapet. Det gjorde hon också.
– Jag började mitt frivilligarbete som 14-åring via naturskyddet. Då såg jag i Sibbo skärgård en fisk som hade fastnat i öppningslänken på en dryckesburk. Jag tänkte att såhär kan det ju inte vara.
När man planerade kärnkraft på Löparö i Sibbo, kättrade jag mig för första gången fast med kätting i ett träd. Jag har även varit med och klivit in genom ’Lepakkos’ fönster år 1979. Mitt eget frivilligarbete väcktes i efterdyningarna av Koijärvi-rörelsen.
Därefter fann jag musiken som mitt område för frivilligarbete. Jag gör fortfarande teater, musik och improvisation på många fronter.
Det nyaste är att jag har börjat som ordförande för hela östra Finlands hjärnskadeförbund, förutom att jag ännu i denna dag leder kamratstödsgruppen i Joensuu.
Orken och tron på framtiden har Usi fått – och får – från hjärnskadeförbundets frivilliga. I frivilligarbetet träffade hon andra i samma situation och fick krafter att fortsätta.
– Jag såg att det finns andra som har våndats över samma saker och klarat livhanken. Förutom tron på morgondagen, fick jag från kamratstödsgruppen också helt konkret information, som att varifrån man kan få hjälp och rehabilitering, vilka är den handikappades rättigheter, vad kan jämställdhetslagen garantera, varifrån man får rättshjälp och om någon kan hjälpa till med att fylla i alla behövliga blanketter.
Ett par ord om hjärnskador
En hjärnskada är en skada i hjärnvävnaden, förorsakad av olyckor såsom ett slag mot huvudet, rörelse-energi eller ett främmande föremål som tränger in i huvudet. Hjärnskador uppstår främst som en följd av att man fallit eller ramlat (60 %), bilolyckor (20 %), misshandel (5–10 %), sport (2–9 %), fritidsolyckor eller dylikt.
En hjärnskada förorsakas alltså alltid av någon slags olycka. Uppskattningsvis får 15 000–20 000 personer en olycksbaserad hjärnskada årligen i Finland och symtom av eftertillståndet har ungefär 100 000 personer. Med eftertillstånd menas långvariga eller kroniska förändringar som uppkommer efter att olyckans omedelbara konsekvenser läkt.
Merparten av dem som fått den lindrigaste formen av hjärnskada, folkligt kallad hjärnskakning, återhämtar sig symtomfritt. Ju allvarligare skadan är, desto mera sannolikt är att följden är bestående symtom.
– Till särskilda riskgrupper har traditionellt hört män över 18–25 år, men nu har över 70-åringar stigit som en andra riskgrupp.
Föreningar som hör till hjärnskadeförbundet har verksamhet på ca. 30 orter i olika delar av Finland. Hjärnskadeförbundet är en intresseorganisation för hjärnskadade människor och deras närmaste, vars funktion är att främja hjärnskadade personers självständiga och jämställda prestationer i samhället.
Till Hjärnskadeförbundets, som grundades år 1992, verksamhet hör väsentligt rådgivning, vägledning och kamratstöd, information och skolning, anpassningsförberedelsekurser, påverkan, samarbete och stöd till föreningsverksamheten. En majoritet av den praktiska verksamheten sker i lokala föreningar och verksamhetsgrupper i olika delar av Finland.
– Vi är medlemmar i Medborgararenan eftersom vi därifrån får stöd och information för vår frivillig- och kamratverksamhet. Via urvalsnätverket får de som jobbar inom vårt förbund utbildning och material för sitt eget arbete. Från databankerna på Medborgararenans nätsidor får våra medlemmar också information och redskap gällande delområden i hela frivillighetsverksamheten, sammanfattar förbundets verksamhetsledare Anne Porthén.
Hjärnskadeförbundets informatör-redaktör Pia Warvas och verksamhetsledare Anne Porthén. (Bild: Heikki Hjelt)
Text och begynnelsebild: Pia Warvas