Det ligger färggranna lappar på golvet, under bordet tronar en väldig mjukistärning och människorna i rummet stirrar på en medmänniska som gestikulerar besynnerligt. Vad händer här riktigt?
Det finns en förklaring på det ovan nämnda kaoset. Allt började i februari 2018 då jag påbörjade praktiken, som hör till mina socionomstudier, i Medborgararenans ’Jeesaan’ (ung. Jag hjälper) -projekt. Syftet med min praktik var att få erfarenhet av tillämpningar för olika metoder inom socialbranschen. Mitt syfte lämpade sig riktigt bra för ’Jeesaan’ -projektets strävan att via funktionella metoder få frivilligverksamheten till en del av gymnasiernas och yrkesskolornas studier i Vanda. Således förenade vi våra krafter för våren.
Mina tre praktikmånader lärde mig bl.a. att saker inte nödvändigtvis alls är så kaotiska som de ser ut vid första anblicken. Till exempel pågår, i den förutnämnda situationen, en helt administrerad testning av ett spel för frivilligverksamheten som utvecklats av ’Jeesan’-projektet. Den underliga gestikuleringen beror på att man i spelet råkar ut för de mest mångsidiga uppgifter: att visa frivilligverksamheten som pantomim, att fungera som beskrivande tolk, att komma med idéer för ett frivilligprojekt eller att begrunda utmaningar inom olika frivilligarbeten.
De första stegen till ett legendariskt spel
Då planeringen för frivilligverksamhetskursen inriktad på läroverk tillsammans med projektledaren började, blommade genast kreativiteten upp. Det kom idéer från olika håll och kanter. Vi förälskade oss vid första anblicken speciellt i en; vi gör ett spel om frivilligverksamheten! Vad kunde vara ett mera effektivt sätt att få studerande att delta i inlärningen och kombinera olika möjligheter och metoder? Inte dög ju heller vilket spel som helst, klart att det skulle vara ett spel med ett spelbräde stort som ett klassrum!
Vi var fulla av iver och gick till först för att inhandla en stor mjukistärning. Snart märkte vi ju att det behövdes mycket mera för att utveckla ett omfattande spel än bara iver och en tärning. Vi behövde en vision av vad allt vi ville behandla i vårt spel och hur vi skulle förverkliga det. Det gick överraskande lång tid att finna en sådan vision. Speciellt i vårt fall då två över-entusiastiska spelutvecklare hade störtat sig över idéen.
Hur igenkänner man en entusiastisk spelutvecklare?
Man känner igen en ivrig spelutvecklare på att denna ser möjligheter överallt. När ni går genom järnvägsstationen drömmer hen om att bygga ett spelbräde i stationens omgivning. När ni går till Tokmanni, finns det möjligheter att hitta någon användning i spelet för praktiskt taget varje produkt på hyllorna.
Vi tog vanan i bruk att fråga varandra ”risk eller möjlighet?”, då vi fick nya, ibland galna idéer, i åtanke. Man känner igen en entusiastisk spelutvecklare på att denna ser möjligheter i stället för risker. Man kan igen se en entusiastisk spelutvecklares avtryck på det, att i något skede börjar klarheten i spelet lida av att man försöker få varenda, t.o.m. galen idé, att rymmas med i spelet. Då är det tid för den ivriga spelutvecklaren att se sig i spegeln, svälja sin besvikelse och sätta en del av de fina idéerna i bakfickan för att vänta på följande spelutvecklingsprojekt.
Spelet börjar!
Det var dags för sanningens stund då det första officiella testspelet i april spelades vid Dickursby gymnasium. Ett tiotal studerande hade anmält sig till frivilligverksamhetens kurs. Spelet spelades på en av våra tre sammankomster. Då gymnasiets lärare för första gången hörde om vår avsikt att orientera eleverna i frivilligverksamhetens hemligheter med ett spel, var kommentaren: ”Om bara någon skulle utveckla ett spel för allt som skall inläras!”
Också eleverna välkomnade gladeligen spelet. I feedbackblanketterna uppskattades vår kurs bl.a. med orden ”cool kurs”. Härav drog vi slutsatsen att spelet i alla fall inte kunde vara helt ”icke-coolt”. Eleverna nämnde dessutom att det var roligt att lära sig via spelet och att det var nyttigt att höra speciellt de andra spelarnas synpunkter på frivilligverksamheten.
På basen av feedbacken ville vi utveckla spelet med mera utmaningar och högre tempo. Således kommer spelet att växa och utvecklas även om min praktik snart slutar. Till hösten är det meningen att publicera spelet på ’Jeesaan’-projektets nätsidor, så att var och en kan ta det i bruk för sin egen introduktion av frivilliga. Det lönar sig alltså att hålla ögonen öppna!
Text: Hanna-Leena Saavalainen