I Erkki Sakari Kokkos (80) liv har det alltid varit naturligt att möta och lyssna på människor. Det har han fått göra i Finland som kyrkoherde i Helsingfors samt som invandrar-, sjömans- och turistpräst bland annat i Sverige, Grekland, Cypern och Frankrike.
Som präst har Kokko varit 51 år, varav 34 tjänsteår i kyrkans olika uppdrag. Ända till år 2000 arbetade han som kyrkoherde i Hoplax församling i Helsingfors. När han då blev pensionerad fortsatte Kokko med prästarbetet som frivillig bland finländare som befann sig utomlands.
− Jag har alltid jobbat som präst, också pensionerad som frivillig. Förutom officiella tjänster har jag varit släktpräst alldeles intill dessa dagar. Skiftet av årtusende var ett jubileumsår för kyrkan och för mig ett glädjens år. Som kyrkoherde var jag i åtta år. Min tanke var, att jag inte är alls längre än nödvändigt utan blir på pension. Klart att jag funderade om det sedan blir tomt då jag gillar att vara med människor. Så blev det verkligen inte.
Framsynthet är visdom
Kokko säger sig alltid har vetat en viktig sak. Man skall hitta någon hobby att sätta in sig i redan före pensionstiden.
− Om hela livet är arbetsrelaterat så blir det sedan tomt. Man måste vara förutseende.
Kokkos intressen har varit skrivande och körsång. Han sjöng 10 år i Suomen Laulu (fri övers. Finlands Sång) -kören redan före sin tjänst som kyrkoherde. Körsången måste han sedermera sluta med då det blev så brått i kyrkoherdeämbetet. Däremot har skrivandet fortsatt – både som böcker och dagböcker.
− Jag har hela tiden skrivit vid sidan om prästarbetet, speciellt då jag varit utomlands. Jag har publicerat två böcker: Me sotalapset (fri övers. Vi krigsbarn) samt en om min släkt.
Kokko pekar också på dagböckerna skrivna under tiotals år som finns i högar bak i rummet. De fick sin början från prästvigseln. Dåvarande ärkebiskop Martti Simojoki hade rekommenderat: ”Jag ger ett gott råd. Skriv dagbok. Det kommer ni inte att ångra.”
Den visdomen tog Erkki Kokko till sig. Nu har han 30 stora dagböcker med bild och text.
− Det har gjort verkligt gott för psyket att skriva böckerna. Det har gett en viss styrka och mognad samt gjort gott för självkänslan. Skrivandet har varit ytterst tillfredsställande varför jag också fortsatte med det. Nya generationer kan betänka hurudana t.ex. 1960−70 talen var.
Några år innan sin förestående pension hade Kokko sagt till sin hustru att han inte kommer att trivas i staden. Således började de söka efter en sommarplats som hittades ca. 30 km från Veikkola. Nu har de spenderat en del av sin tid där redan i 22 år.
− Det var räddningen. Jag är hemma från landsbygden och alltid trivts i naturen. Jag får vara nära naturen, plocka bär och svamp samt sköta trädgården.
En annan viktig sak, förutom hobbyer, är vänskapsbanden, som är viktiga att sköta redan före pensionstiden.
− Det är viktigt med vänskapsband, så att man inte enbart är med sin äkta hälft. Det är viktigt att det förhållandet är i skick, men det är viktigt att knyta vänskapsband i god tid före pensionen. Dem får man inte så plötsligt.
Ensamheten tycks vara ett gissel för nutidens människor. Man upplever det väldigt personligt, skamfullt och vill ofta hemlighålla det. Kokko vill här poängtera vikten av vänner och att tala öppet.
− Vänskapsförhållanden föds inte med tvång. Man skall inte hålla saker och känslan av ensamhet för sig själv, utan tala om dem. Visst har ju karlfolk också kamrater och de tänker ofta på samma saker som en själv. Tillsammans kan man vara starkare att möta också pensionstiden.
Inte en tom stund – det går inte att stanna upp
Energin i sitt liv illustrerar Kokko såhär:
− Jag har aldrig under hela mitt liv haft stunder då jag inte hade något att göra, oavsett hur mycket fritid. Det kan kanske vara neurotiskt att man inte kan stanna upp, en sorts flykt.
Det är lätt att tro kommentaren ovan. Han håller publikevenemang om sitt händelserika liv och man kan se livet som gått också som fotografier.
Erkki Kokko medverkar i Helsingin seudun sotalapset ry:s (övers. Helsingfors krets krigsbarn) verksamhet. Liksom många andra finländska barn, sändes också Erkki under krigstiden med sin tre andra bröder till Sverige.
Motion utgör en viktig del av Erkkis liv. En daglig cykeltur runt Drumsö i Helsingfors har under mindre än två år kommit att motsvara en rutt från Helsingfors till Ivalo och tillbaka.
Den aktiva livsstilen syns i Erkkis väsen som välbefinnande och fysisk kondition. Den karelska livligheten, uppmärksamheten, och ett beskrivande ordalag vittnar om en utmärkt sällskapsmänniska. Då Kokko blev pensionerad blev han verkligen inte sysslolös, utan kosmopoliten blev frivillig präst i Grekland.
Frivillig präst arrangerar gudstjänster och sångkvällar i Grekland
Då, år 2000, behövde Sjömanskyrkan till Grekland en präst, vilket med Kyrkostyrelsen bistånd ordnades. Det behövdes också ett intyg underskrivet av president Mauno Koivisto. En präst är en tjänsteman som får utföra tjänsteuppdrag utomlands endast med speciallov.
Kokko reste med sin fru till Grekland.
− Där var vi i sju månader, en verkligt fin period.
Som frivillig kunde Kokko koncentrera sig på prästens arbete utan störande byråkrati. Turistprästen arrangerade för finländska turister och lokala finländare gudstjänster och vigslar. Till programmet hörde även sångkvällar på hotellen. Samarbetet med reseguiderna var tätt.
− Huvudplatsen var Aten och sjömanskyrkan i Pireus. Till sommaren for vi till Rhodos och Kreta. Det var mycket meningsfullt.
Kyrkoherden hade aldrig dörren stängd
Så går vi då tillbaka till 1990-talet före kyrkoherdeämbetet.
− Visst fanns det i många år en dröm om en egen församling.
Den drömmen började förverkligas år 1991 då Kokko var i Aten. Han fick post från Finland av Hoplax kyrkoherde Matti Hakkarainen: ”Jag går i pension. Kommer du som kyrkoherde?”
− Där började det.
Då Erkki Kokko började som kyrkoherde tänkte han jobba på sitt eget sätt. Han berättar hur gärna han predikade för sin bekanta församling. Han hade också en öppen och fri kontakt med sina underlydande.
− Vid det laget hade jag redan kyrkans arbetsledar- och familjerådgivarutbildning. Dessa lärdomar kan direkt tillämpas i själavården; man får kontakt och kan lyssna.
Han hade redan sedan tidigare en diger erfarenhet om människokontakt i sina flertaliga specialuppdrag.
Lärorika och tunga specialuppdrag
Efter prästvigningen år 1966 blev Erkki Kokko officiell medhjälpare vid Bjärnå församling.
− Som karelare hade jag där hoppats på en mera öppen diskussion och interaktion. Men det gick inte och jag började mista hoppet.
Kokko började titta på andra utvägar. Inom två år mognade beslutet att bege sig till Sverige med familjen. Hustrun hade då hittats från Diakonianstalten, där den behagliga Pirkko Mettäinen studerade.
− Om Bjärnå var övning, så erbjöd Sverige full verksamhet.
Just då rådde där en väldig invandring av finländare och sydeuropéer som inte kunde språket. Då behövdes också finländska präster.
− Vi försökte bygga broar till det svenska samhället så att nykomlingarna skulle känna sig hemma i det nya landet.
Efter det utmattande arbetet som invandrarpräst kom han tillbaka till Finland sommaren 1972.
Följande specialuppdrag var att leda verksamheten för Helsingfors telefonsjälavård (Palveleva Puhelin) i sju år.
Jämsides skulle Kokko utveckla det här nätverket i hela landet, vilket kändes som ett omöjligt uppdrag.
Samtidigt var Kokko som Lutherska världsförbundets stipendiat i Amerika, Minneapolis, där han studerade sjukhuspräst- och krisarbete.
Efter allt detta förflöt fyra år i Nyslott som chef för den kyrkliga samfällighetens familjerådgivning och därifrån som chef för Helsingfors kyrkliga samfällighets sjukhussjälavårdare. Där hade han nästan 50 underlydande.
− Det var mycket tungt, och då beslöt jag att jag ville ha en tjänst utan underlydande.
Vid det här laget förflyttade sig Erkki Kokko till Aten som turistpräst, dit brevet från Hoplax kyrkoherde sedermera anlände.
− Kyrkans specialuppdrag var fria jobb och det var mera naturligt för mig att finnas på gatorna i Rhodos och liknande, få träffa och vägleda människor. Så var det både i Sverige och i Grekland.
Text: Vesa Vattulainen
Översättning: Ann Jokinen