Enligt olika beräkningar gör en tredjedel eller t.o.m. hälften av finländarna regelbundet frivilligarbete. I medeltal görs frivilligarbete ungefär 18 timmar i månaden. Under de senaste åren har aktiviteten hopat sig. De som verkar aktivt är verkligen aktiva. Dessutom väntar man sig mera av frivilligarbetet. Uppgifterna skall vara konkreta, meningsfulla och väl paketerade så att man kan välja efter eget behag.
Själv har jag nu hunnit vara i medelpunkten av finländskt frivilligarbete ungefär en månad. Jag började som verksamhetsledare för Medborgararenan i slutet av oktober och det har varit full fart på.
Stora förändringar är på gång inom frivilligarbetet. Åtaganden har blivit lösare och en tävlan om tid växer samtidigt som kontrollbarheten minskar. Nätets betydelse är stor medan digitaliseringen och artificiell intelligens kommer med kraft. Social- och hälsovårdsreformen förorsakar osäkerhet. Regleringen av bistånd skärps. För att inte nämna förändringarna i åldersstruktur, närings- och servicestrukturer, globalisering, miljöhoten, flyktingkrisen, osäkerhetsfaktorer som uppkommit av politik efter sanningen och så vidare.
Min egen väg till verksamhetsledare för Medborgararenan har gått via många krokvägar. Fastän få har väl ett så värst rätlinjigt liv sist och slutligen. Det tål att beaktas då man talar om att snabbt bli färdig, konkurrenskraft och överhuvudtaget det att man snabbt borde få människor ut i arbetslivet för att trygga omsorgen.
Min första minnesbild av frivilligarbete är från tiden då jag i högskoleåldern halvt tvingad av min far delade ut “Asukki”-tidningen utgiven av “Vailla vakinaista asuntoa ry” (fri övers. Utan stadigvarande bostad rf) i grannskapet. Vi hade tidigare varit bostadslösa och bott i Helsingfors gästhem på Båtsmansgatan 10, där det erbjöds boendetjänster för rusmissbrukare och bostadslösa. Välfärdssamhället tog tag i oss då när vi som mest behövde hjälp. Nu betalade vi då tillbaka denna hjälp via frivilligarbete.
Efter yrkesskolan hade jag jobb inom databranschen och fick stadens hyresbostad. Av någon orsak råkade jag på husbolagets årsmöte och därmed blev jag medlem av utskottet. Härifrån blev jag inbjuden till förberedelsen av stadens lokala agendaprogram, där det begrundades både invånardeltagande och olika räckvidder av hållbar utveckling.
Genom frivilligarbetet utfört i 21-processen för hållbar utveckling-agendan kom jag till miljöorganisationerna. Först till läsekretsen för Dodos miljöfilosofi, sedan Maan ystävät (fri övers. Jordens vänner). Frivilligarbetet var en central impuls till att jag ville fortsätta studierna och sökte till universitetet – trots att jag aldrig gått gymnasiet eller skrivit studenten. Via studierna kom jag också till ämnesföreningen. Under slutrakan av studierna gjorde jag frivilligarbete för en lokal medborgarorganisation i Peru.
Efter erfarenheterna i Latinamerika fortsatte jag ännu arbetet i databranschen samtidigt som jag var verksam i olika frivillig- och förtroendeuppdrag inom Maan ystävät och Finlands naturskyddsförbund. Till slut gick det som det ofta går. Fritidsintresset blev ett yrke. Jag bytte ut ett välavlönat jobb inom databranschen till ett tidsbundet och dåligt avlönat projektjobb vid Finlands naturskyddsförbund. Min lön sjönk till en tredjedel av den tidigare. Via detta kom jag ändå slutligen fram till att bli verksamhetsledare för både Luonto-Liitto och Finlands naturskyddsförbund innan jag kom till Medborgararenan.
Man vet aldrig vad som leder till vad. Vad skulle ha hänt om inte min far hade gett exempel och själv varit en aktiv frivillig, eller ifall inbjudan till det där ena bostadsbolagets möte aldrig hade kommit? Eller om jag aldrig hade vågat lyssna på mitt hjärta och ta klivet till det okända dvs. flytta till att jobba under osäkra och krävande förhållanden i medborgarföreningar. Då hade jag i alla fall knappast nu fått, tillsammans med andra, vara med och skapa frivilligverksamhetens förutsättningar för otaliga andra som vill följa sitt eget hjärta.
Även om motgångarna skulle flöda så lönar det sig ofta i livet att sträva till det man vill göra, det som man upplever som allra mest meningsfullt och betydande. Det lönar sig att göra saker tillsammans med andra människor som uppmuntrar och drar en uppåt. Låt os därför komma ihåg att tacka våra medfrivilliga.
Frivillarbetet är slagkraftigt. Det inger hopp. I hoppet finns möjligheten till överlevnad.
Leo Stranius
Medborgararenans verksamhetsledare
***