I denna blogg funderas det på barnlöshet via egna och frivilligverksamhetens erfarenheter.
År 2017 var temat barnlöshet mera framme än någonsin tidigare. TV:n har inhämtat format om par som lider av barnlöshet, i pressen har ämnet fått mera utrymme och offentliga personer har mera öppet än tidigare talat om sin egen barnlöshet. Knappast är trenden i år sjunkande, då Simpukka (De barnlösas förening) fyller 30 år. Simpukka har redan i år verkat som de barnlösas förespråkare och fått ämnet mera synligt för hela folket, vilket är bra! Var femte finländare lider i något skede i livet av barnlöshet. Saken är alltså verkligen allmän men för så många en nedtystad hemlighet.
Jag har själv lidit av barnlöshet i fem år. Av dessa fem år var jag tyst de tre första åren. Jag svalde de tråkiga kommentarerna och barnförfrågningarna, grät för mig själv och kurade ihop mig i min mans famn. Då jag i åratal på den offentliga sidan väntade på att barnlöshetsvården skulle gå framåt från ett skede till ett annat, förstod jag på de långa köerna att jag verkligen inte var ensam med saken.
Jag började söka stöd och hjälp av ödeskamrater och blev slutligen själv frivillig ledare för en kamratstöds-grupp. Jag upplever att det hjälper att tala och lyssna, dessutom får man väldigt mycket styrka av kamratstöd. Ändå är de så väldigt få som vågar komma med i kamratstödsverksamheten. Tröskeln att berätta om sina egna erfarenheter beträffande barnlöshet är väldigt hög.
Jag skriver detta på farsdagen och undrar för hur många män det här kanhända är en av årets svåraste dagar. För många kvinnor som lider av barnlöshet är morsdagen det. Det är därför alltså inte alls av en händelse som de barnlösas lördag firas lördagen före morsdag, som en påminnelse om att det inte alls är en självklarhet med eget barn och föräldraskap. Så varför kunde inte även män som lider av barnlöshet sörja på farsdag? Jag vill också lyfta på hatten för alla de modiga män som har vågat ge barnlösheten ett ansikte och berättat sin historia offentligt. Mången ödesbror får säkerligen otroligt mycket av detta!
I vår familj var farsdagen efter flera gråa och dystra år en lycklig sådan. Även om vi inte ännu har vårt knyte i famnen, gjorde jag ett kort av den lilla babymagen till min man och tillönskade god farsdag!
Pauliina Vaskin
Skribenten studerar som bäst ledarskap för frivilligverksamhet i den öppna yrkeshögskolan vid Humak (fritt övers. Humanistiska yrkeshögskolan)