Jag verkar som frivillig bl.a. i en idrottsförening och i Marthaförbundet. Det går mera tid till verksamheten än det kanske är förnuftigt. Ändå upplever jag att jag får mera än jag ger. All frivilligverksamhet jag gör, utgår från själviska behov, att få en bra känsla. Frivilligarbetet är en stor del av mig.
Då jag börjar dra volleybollträningar för unga kan jag känna mig trött. Men när jag kommer därifrån är jag fylld av energi och väldigt ofta kommer känslan av att hur mycket de föräldrar går miste om, som av en eller annan orsak inte kan delta i den här verksamheten.
Ungdomarna är ibland trötta, livliga, okoncentrerade, de lyssnar inte, men i samma stund har de glimten i ögonvrån, de kommer med vitsigheter i de mest passande situationer. Det har funnits stunder, då jag koncentrerat har väglett en ungdom i volleybollens färdigheter, medan samtidigt en annan ung bredvid berättar en rolig historia om vad läraren eller en kompis i skolan har sagt eller gjort och allmänt skratt blir det ju. Men vilken glädje att lära sig, då ungdomarna själva fattar hur de utvecklas i grenen. Med hjälp av allt detta orkar jag och upplever mig själv som privilegierad.
Under Martha-kvällarna finns det människor av olika åldrar med i verksamheten. Det är helt annorlunda än idrottsföreningsverksamheten. Vi pysslar, bakar, diskuterar, dricker kaffe, skrattar, ibland gråter, funderar på hur vi skall utveckla vår verksamhet, vart göra utfärder, så att vi skulle få så mycken som möjlig glädje ut av verksamheten. Jag får medverka med vuxna människor och samtidigt utveckla mig själv.
I all aktivitet har jag hamnat till styrelsen och till den grupp som planerar och utvecklar verksamheten. Verksamhet kräver pengar och visst fås det från medlemsavgifter, men i huvudsak från talko-intäkter. Jag kan stolt berätta, att vi framförallt inom idrottsföreningen fått ett sådant rykte, att vi sköter våra talkon fint och att man kan lita på oss. Därför får vi också ofta anbud till olika talkon och finanserna hålls stadiga. Jag hör ofta om olika föreningars vånda över brist på talko-deltagare, men vi har gott om dem i vår idrottsförening. Vi har skojigt på talko och eftersom det finns tillräckligt med deltagare är arbetsbördan inte orimlig för en och var.
Vänner undrar ofta hur jag orkar gå på möten, utveckla och planera verksamheten för flera olika föreningar. Visserligen är det ibland tungt men inte förmår man vara borta därifrån heller.
Text: Päivi Ikkala
Kultturstuderande, Humak
Skribenten studerar som bäst ledarskap för frivilligverksamhet i den öppna yrkeshögskolan vid Humak (fritt övers. Humanistiska yrkeshögskolan)