I den här serien berättar den 25-åriga Medborgararenans samfundsmedlemmar om sin verksamhet.
Frivilligverksamheten är död, länge leve frivilligverksamheten. Död? Nå, ingalunda, och som ett levande exempel på detta är hela det finländska föreningsfältet, som är helt livskraftigt och vars styrka kommer från den omfattande insatsen av frivilliga. Ändå död i den bemärkelsen att takorganisationernas fina förtjänsttecken börjar damma i skåpen, då klubbikonerna ”korvstekar-Make” och ”buffet-Berit” har hängt upp sin förkläden och inga efterträdare finns. I denna nästan maniskt fartfyllda nutid lyser det inte mycket grönt ljus för den i åratal, t.o.m. årtionden, existerande självklarheten att på så sätt tillbringa sina kvällar och veckoslut. I nutiden då hemsoffan välkomnar förföriskt och hellre drar oss till det lockande blåljuset än till snöslask och regn med kaffepannan och mockabitarna som än en gång sjunkit ihop.
Jag verkar inom fotbollen och då klubbmedlemmarna blir tillfrågade om de största utmaningarna är svaret nästan alltid resursbrist. Naturligtvis ekonomisk sådan, för ingen har pengar, men framförallt är det frågan om personresurser. Hur kan det komma sig? I klubbar, främst inom fotbollen, finns det mera avlönade arbetstagare än någonsin, men ändå inga resurser. Har aptiten vuxit eller år det frågan om delegering och ledarskap. Jag vågar påstå att nästan var och en som jobbar eller har jobbat t.ex. i en idrottsklubb känner igen mönstret, där arbetsbilden för en anställd obemärkt sväller till att bli en multiprofessionell post; träningsledaren finner sig vara också klubbsekreterare och av verksamhetsledaren blir det en världsomfamnande multitalang. I klubbar anses det här vara acceptabelt, eftersom man betalar för det och som biverkan uppstår en uppfattning att frivilliga inte längre behövs, ”när vi har den där heltidsanställda”.
Har frivilligarbetet längre ens en chans att uppnå sin forna glans? Visst är vi i alla fall nära, och inte är situationen alls så fellinisk. Också nuförtiden jobbar bl.a. i fotbollsklubbar tiotusentals frivilliga föräldrar till godo för sina barns hobbyer. Osjälviskt och entusiastiskt, absolut, men märk väl, att verksamheten främst koncentrerar sig på verksamheten i barnets lag. Vad sedan, när klubben har en vision om morgondagen som igen en gång innefattar de obefintliga eller upprätthållande resurserna?
”Hyvää seuraa” (ung. Det blir bra, med syftning på klubbar) -projektet tog tag i just detta. Till en början var projektets målsättning att få med flera att förverkliga fotbollsklubbarnas matcher. Samarbetet med andra gradens läroverk möjliggjorde ändå så mycket mera att från ett två-årigt projekt blev en verkligt strid ström av möjligheter. Klubbvärlden förändras och vi är kanske idag vid ett vägskäl då det traditionella klubbarbetet, där man koncentrerar sig på den egentliga sporten och tävlingsverksamheten har vid sin sida fått visioner om samhällspåverkan. På något sätt borde man också kunna förverkliga dessa klubbarnas stödfunktioner utan att arbetsbördan växer ytterligare.
10 klubbar, 10 klubbidentiteter, 10 verksamhetskulturer dvs. klubbar som ser mycket olika ut och är olika stora med sina egna behov. Matcherna är redan i sig som mikroföretag, med hjälp av Make och Berit, men för att evenemanget skall lyckas, behövs ett otal av händer så att publiken, den betalande kunden, får den väntade upplevelsen.
Å andra sidan finns det också regler för att uppfylla bl.a. säkerhetskriterierna. Tack vare projektet förverkligades t.ex. en talare före matchen, ordningsväktare och bårbärare, biljettgranskare samt övervakare för sittplatserna. Som lysande innovationer, med tanke på publiken, kan nämnas försäljning av fanprodukter, barnpark, en specialtillverkad klubb-bakelse och gourmet hot dog samt förstås byggprojekten, bl.a. en kiosk och en terrass på utskänkningsområdet. Glömmas skall inte heller Rolle-renens maskotdress till glädje för Polcirkel-matcherna.
I handen blev, som gemensam nämnare av projektet en tro på ungdomarnas medverkan, utan förhandsinställningar. Effekten av det konkreta arbetet var tredelad. Klubben fick flera hjälpande händer och en möjlighet att förverkliga t.ex. sin länge planerade daghemsfotboll och eftis-klubbverksamhet. Studerande fick utvecklas mot vuxenhet genom att lära sig och ta ansvar, i rätt omgivning, med att göra riktiga jobb och skolorna vaknade upp till den potential tredje sektorn kan erbjuda, så situationen var ”win-win-win”.
Arbetsperioderna inom projektet var kortvariga, men resulterade också i bl.a. sommarjobb, stadigvarande ledarjobb och kommer framförallt att i framtiden ge mera hjälp vid matcherna samt till utförandet av enskilda projekt till förmån för klubbverksamheten. Frivilligarbetet lever i en brytningsfas, där det alltid behövs en Make och Berit, men länge leve korta frivilligarbeten!
Text: Leena Allen
Projektledare för Hyvää seuraa -projektet
FBF (Suomen Palloliitto) har förverkligat det 2-åriga ESR (ung. Europas Social fond) -finansierade Hyvää seuraa -projektet i samarbete med Sakki ry. (ung. Finlands yrkesskolstuderande) ett Metropolia AMK (Yrkeshögskola) spetsprojekt. Projektets mål har varit att öka frivilligarbetet i klubbar och att få studerande att röra på sig under skoldagen.
Läs mera: www.palloliitto.fi